När man är som strakast är man svagast. 

Igår hade jag huvudförhandling ( som det så fint heter inom juridiken) om min son. 
Jag och hans far är lite oense om hans skolgång och hur viktigt det är, eftersom hans far bor i Kristianstad och jag bor här i Borås och min son har bott hos mig sedan han föddes så är det naturligt för mig att han ska gå i skola här. 

Men det är inte alltid man tycker lika....tyvärr. 

Då man dessutom har lite svårt att KOMMUNICERA får man ta hjälp av advokater. Då detta har hållt på i 1,5år så var det äntligen dags för en huvudförhandling igår. Jag har mått illa i en vecka inför detta & natten till igår var sömnlös, som mamma tänker man ut dom hemskaste slutsatserna. 
Isaac är min förstfödda och vi har en mycket NÄRA relation som mor & son. Och vi är mycket lika som personer i vår personlighet, så igår var en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv! 

Jag har inget ont att säga om hans far då det just är hans far, och likaså var det i rätten igår Jag förklarade tydligt att Isaac har bott i Borås hela sitt liv och vi började med växelvist boende när han var nästan 4år för att relationen till pappan skulle stärkas då det är en VIKTIG bit i hans uppväxt. Min största önskan hade varit att Isaacs pappa bodde nära så att Isaac kunde bo hos båda och ändå ha möjligheten att umgås med sina syskon och gå på samma underbara dagis , förskola & skola som sina vänner & syster. 

 

Under alla förhör etc så var jag noga med att inte säga något ont om pappan osv och att jag vill att han ska vara en del av hans vardag men hans advokat sågade mig totalt. Jag var det ena & det andra....när man sitter där och får höra allt detta så är det inte lågt till tårarna. 

Luften gick ur mig & jag kände mig förd bakom ljuset och lurad...
Jag vill att Isaac ska växa upp med sin syster & lilla bebisen och inte att han ska flytta ner och bo hos sin pappa heltid! Kan man kräva vad som helst i rätten?! Det är absurt! 

En tung dag.... Men igår kväll var Isaac & Micaella extra mysiga mot mig överöste mig med sååååå mycket kärlek. 

Undra om barn känner när man känner sig nere och behöver piggas upp? Dom gjorde iallafall hela min kväll och lyfte hela mitt humör, domen får jag längre fram just nu vill jag bara släppa det & njuta av det underbara liv vi faktiskt har. Jag vet att barnen är fokus nr 1 i vår lilla familj.
 

Lilla Benér som vi numera kallar bebisen fick många pussar och vi fokuserar nu på allt fint som händer framöver....tänka positivt & glada tankar.
Det finns ett ordspråk som säger " Att vara orolig över något man inte kan påverka är som att öppna ett paraply när det är soligt utifall det KANSKE skulle börja regna" 

Så vi öppnar inte upp några paraplyer här inte :) 

Kramar 

Tania

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln